Vallakyrkan Degerfors 150 år-   1867—2017

I fädernas hjärtan brände en fråga – ”Vad står det skrivet?”
Att svar på den frågan finna för dem var mera än livet.
De sökte i bibelordet, de sökte i bön och vaka.
Och svaret gavs dem. De fingo Guds gränslösa kärlek smaka.
Sen gingo de att gemensamt det svaret till andra bringa.
De byggde ett hus åt Ordet som syndens makt kan betvinga.

Elsa Friberg


”Det torde vara få platser i vårt land där den andliga verksamheten från de styrandes och allmänhetens sida rönt så mycken förståelse och välvilja som i Degerfors” (Wilhelm Sarwe).

På 1860-talet började en ny tid för Degerfors. Brukets industriella utveckling tog ett steg framåt. En ny hytta invigdes 1862. Under tiden pågick också arbetet med nordvästra stambanan. I andligt avseende blev det en mörk och prövande tid. Bruksarbetarna och rallarna tålde inte varandra. Krogliv, utsvävningar och vilda slagsmål följde i rallarnas spår. Mot denna moraliska och sociala förvildning som kännetecknade tillståndet i Degerfors på 1860-talet och en bit inpå 1870 behövdes en verkligt omskapande kraft. Var skulle man finna den? Det kyrkliga livet låg nästan nere på grund av att degerforsarna hade så lång väg till kyrkbyn. Kyrkan låg i Karlskoga. Det var sällan man hade någon beröring med kyrkan och prästen utom vid begravningar, dopförrättningar och den sedvanliga nattvardsgången någon gång på året.

På hösten 1867 slöt några av ”läsarna” sig samman och bildade Degerfors missionsförening. Varje husfar som anslöt sig till föreningen fick lova att betala 5 kr per år till verksamheten. Kvinnorna bildade syförening och gav därmed missionsföreningen sitt stöd. Nu fick Degerfors mera regelbundna besök av predikanter. Söndagsskolan kom igång genom makarna Lindbergs försorg. Missionsföreningen växte. Vildheten bland befolkningen började ge vika. En hunger efter guds ord uppstod och det ordnades sammankomster i stugorna eller i skolsalen.

Uppbyggelsemötena blev väckelsemöten i allra bästa mening. Vid diskussionsmöten över vissa bibelställen hettade det till ordentligt ibland. Alla kämpade för sin uppfattning och sin tro. Den enkla människan på den tiden förstod att ta hugg och ge hugg utan att förlora kärleken till varandra. Det gällde den stora frågan ”Vad står det skrivet?”.

1877 bildades en yngliga- och jungfruförening, motsvarande dagens equmenia, tidigare SMU.

När man läser historien kring den första tiden i Degerfors missionsförening så verkar det ha varit en lugn tid fylld med människor som var ”samverkansvilliga”. Det var ingen strid alls kring Försoningsfrågan. När det gällde Nattvardsfrågan var man en längre tid av olika mening men de som ville samlades till enskild nattvardsgång. Första gången 1876 hos smältare PW Block, åtta personer. Gruppen växte och man samlades en gång i månaden hos banvaktare Widegren. Dopfrågan var också aktuell men inte heller den blev det någon strid om. Några döpte sig som vuxna och andra höll fast vid barndopet. Man höll dock klart för sig att ”Vi måste ta emot alla som bekänner sig till Kristus”.

1881 ombildades Degerfors missionsförening till att bli en kristen församling, dock fortfarande benämnd Degerfors kristliga Missionsförening. Först 1932 ändrades namnet formellt till Degerfors missionsförsamling.

Församlingens förste egna predikant och föreståndare var f.d. Kongomissionären JP Svensson, som tillträdde 1 januari 1905. Många egna församlingsmedlemmar predikade under åren innan, exempelvis Wilhelm Sarwe, Anders Hagberg, Per Stolpe och Alexander Andersson. Det första missionshuset invigdes 29 oktober 1884 och redan 21 år senare (1905) byggdes Betlehemskyrkan. 1937 rustades kyrkan och bytte i och med det namn till Missionskyrkan. Som mest medlemmar hade församlingen 1935 då man var 335 medlemmar.

För att lindra andra människors nöd under andra världskriget skickade man kollekter till Norge och tog också fadderbarn i både Norge och Finland.

Under åren har församlingen strävat efter att nå ut till människor utanför församlingen. Man känner sig vara inne i en kris när gudstjänsterna besöks av få icke församlingsmedlemmar.

1979 invigdes Vallakyrkan. Man skulle bygga en ny genomfart genom samhället och då låg Missionskyrkan i vägen. Kommunen erbjöd mark i Kanadaskogen och här är vi nu.

1990 gick Degerfors Missionsförsamling och Strömtorps Missionsförsamling samman. Gudstjänster och andra samlingar fortsatte att hållas i båda kyrkorna under flera år innan Strömtorpkyrkan såldes.

Ungdomsrörelsen har varit mycket aktiv under hela församlingens tid. Många frågor diskuterades, och även om vi idag kan tycka att frågeställningarna var märkliga så vågade man diskutera dem. Och redan tidigt sa man så här om oenighet ”…vi må lära oss att förstå varandra och ha förtroende för varandra, och icke som tidigare betrakta varandra med misstro”.

Exempel på frågeställningar är:

  •        Hvilka fordringar har en ung man att ställa på en ung kvinna? Svaret var: Sann gudsfruktan, vördnad       för föräldrarna, renlighet samt en väl vårdad klädsel, dock utan att vara slav under modegalenskapen.
  • Motsvarande krav från den unga kvinnan på en man: Gudsfruktan, absolutist både på snus och rökning. Renlighet och ordning samt att hälsa när man möter varandra (1905).
  •        Vad som vi böra undvika: Dans, teater, krogen, cirkus och andra världsliga tillställningar.
  •        Vid köp av lotter skulle man undvika Dramatiska Teaterns lotter, ty då gynnades teaterverksamhet. Andra lotterier tolererades tydligen.
  •        Hur ska en kristens vandel vara?
  •        Vad är synd mot den heliga Ande?
  •        Dopfrågan
  •        Bör tungotalets gåva förkastas?

Även om vi idag kan tycka att mycket var tokigt kunde man ändå se att det var kärleken till Guds församling som var grunden. Man löste de problem som uppstod på det sätt som fungerade då. Idag hade vi säkerligen gjort annorlunda. Några ord från Åke Ring tål att upprepas: ”Ett ska vi komma ihåg. Vår tids problem kan säkerligen inte lösas med recept från seklets början. Varje tid får ha sin metodik.”

I jubileumsskriften för 50 år sedan skriver Åke Källén följande ord, som är märkligt aktuella även idag:

Frågan för oss idag, i en allt mer sekulariserad värld, är: Hur ska vi nå våra medmänniskor med budskapet om Gud, om frälsningens gåva och om tjänsten i Guds rike? – Har vi inte många gånger en känsla av att vi stängt in oss i våra kyrkor och bönehus med vårt budskap så att det inte nått ut till dessa, som vi velat nå och som kanske väntar och längtar efter ett mera meningsfullt liv eller helt enkelt efter räddning? Kanske vi i vårt vardagsliv också går förbi dessa, som vi lever tillsammans med, utan att räcka ut den hjälpande handen och ge dem de tröstande orden och utan att besöka de sjuka och gamla, som finns ibland oss.

Som församling och enskilda kristna ser vi nu fram emot fortsatt arbete i församlingen och bland dess barn och ungdom och bland människor i vår köping och i u-land – den kallelsen är vår. Men vi önskar också med Guds kraft kunna bryta ner de barrikader, som många gånger skiljer oss från människor omkring oss och där kunna ge oss ut i den kristna kärlekens gemenskap, som söker och hjälper och som sträcker sina verkningar genom bön och offer över gränserna också till andra folk och länder.
Trots dystra rapporter om sjunkande siffror bland Sveriges kristna, ser vi i en framtidsvision nya tider gry för Guds rike, därför att vi tror på Honom som sänt oss. Vår bön är: Gud, gör oss villiga att gå!


Jag kan bara helhjärtat instämma i varje ord. Först, Gud öppna våra öron så att vi hör vad du ber oss om. Och sedan, gör oss villiga att gå. En ung Jonatan Forsling sa i en predikan att det inte behöver vara de stora uppdragen som betyder mest, det kan vara de små uppdragen i vardagen. Det har jag tagit med mig. Inte som en ursäkt till att inte utföra några stora uppdrag, utan att försöka bidra på mitt sätt i vardagen. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och det vet jag att vi gör i Vallakyrkan i Degerfors. Alla gör något. Alla gör faktiskt ganska mycket. Och när inte kroppen riktigt orkar så är man med i bönen.

Ovanstående berättat på Jubileumsfesten i Vallakyrkan 2 september 2017 av Anna-Lena Sandell, församlingens ordförande.